h1

§229 John H. Ericksson – the celebrity that never was

September 27, 2008

John H. Ericksson was born under the name Jon Ersson in Sweden in 1848. Summer 1850, when he was one and a half year old something funny happened when he was walking in the woods with his siblings. It even made it to the local news.
When he was 20 years old, in 1868, he emigrated to USA. He went from Christiania, Norway (today known as Oslo). His fiancée, Elia Simonsson, came the year after, in 1869. They got married in Henderson, and Jon changed his name to John H. Ericksson. They got 9 children and one foster son. He bought land and became a farmer. He never saw Sweden again. He died December 14th 1887 at the age of 38 because of “dropsy of the heart”.
His wife, Elia, paid a visit to Sweden in 1900-1901. The locals thought she wasn’t dressed good enough for the climate. She caught a severe cold and died back home in the states in 1901.
According to the source I’m using, his “grandchildren and great grandchildren are today spread out over the United States”.

(The source, according to http://www.didactum.se/braun.htm is “Föreningen Särna Skogsmuseum” – which belongs to a local forest museum near Lomkällan north of Särna, which is dedicated to preserve the history and memories of that area, which is where Ericksson grew up).

The thing that happened summer 1850 was that the little boy encountered a bear in the woods. He pet her and her cub and even laid down to sleep with it. His sister ran to get mom, who screamed when she saw it. The bears ran away.

The local newspaper “Tidning för Fahlu län och stad” printed the following article January 16th 1851:

…Wid de till Hägnåsen här i socknen hörande fäbodarne (eller, som de här kallas, “sätern”) tilldrog sig en dag mot slutet av sistl. September en ganska märklig händelse. Erik Jonssons hustru Martha och swägerska Anna hade, berörde dag, lemnat barnen ett stycka från sätern ensamme i skogen, der de plockade lingon. Det äldsta barnet war en flicka om 8 år och det yngsta en gosse om 1 år och 7 månader, de begge övriga mellan nyssnämnde åldrar. Under barnens lekar framkomma plötsligen en björnhona med sin unge, slå sig ner tätt invid barnen och börja att, liksom de, leka med hwarandra. Den äldsta flickan blev wäl något förskräckt; men hennes yngste broder, den lille Jon, så mycket mindre. Han går fram till björnarna, kastar ristwistar på dem, matar än den ena, än den andra med lingon, och då den stora björnen tycktes vilja taga det mesta för sig, afwisar han honom med tillropet: “inte du nu!” och räcker bären åt den unga. Slutligen slår gossen sig ned utmed björnarna, smeker dem och lägger huvudet på björnhonans länd, liksom för att der bereda sig ett sofställe. Men nu begynte den äldsta flickan att ropa på modren och vid detta rop samt modrens deraf föranledda ditskyndande förfogade sig de barnkära björnarne helt makligt till skogs. – Berättelsen om äfwentyret är afgifwen af den lille Jons egen moder Martha och hennes äldsta dotter, och såsom ett betydande kriterium för sanningsenligheten deraf kan man betrakta den senares naiva beskrivning på “de stora svarta hundarna” och Jons beteende mot dem …

19th century Swedish – does it get better?

The well known (then) Swedish poet Wilhelm von Braun (1813 – 1860) was touched, and wrote the following poem, named “Stark i sin oskuld” – strong in his innocence.

Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär…
»Kors! hvad jag är ensam här!» — tänkte gossen.


 Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var —
»Här är jag min egen karl» — tänkte gossen.


 Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga —
»Jag fick sällskap, det var bra!» — tänkte gossen.


 »Men hvad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur…
Om jag kunde fråga mor! —
Men det måste vara kor» — tänkte gossen.


 Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina’ till —
»Jag med dem nu leka vill» — tänkte gossen.


 Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram …
»Kors, hvad du är snäll och tam!» — sade gossen.


 Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt —
»Ser man bara, det går åt» — sade gossen.


 Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför —
»Vänta, jag dig sällskap gör!» — sade gossen.


 Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet han där —
»Kors! så mjukt jag ligger här!»  — sade gossen.


 Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock —
»Du bra tålig är ändock!» — sade gossen.


 Slutligen af leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. —
Att i mammas knä han låg — drömde gossen.


 Snart han väckes af ett skri:
Djuren flydde — allt förbi. ..
»Store Gud! du lefver än?»
»Mamma! du skrämt bort min vän» — klagar gossen.

This poem inspired the Swedish composer Alice Tegnér  (1864 – 1943) to write a shorter song for children about it. (This was of course much much later – note that she was born after von Braun’s death!) She changed Ericksson’s name to “Olle” and published the song, titled “Mors Lilla Olle” (Mother’s Little Olle) with a bunch of other songs in the children song book serie “Sjung med oss Mamma” (sing with us, Mommy) that was published in 1892 – 1934 (This specific song was published 1895 – after Ericksson’s death in the states).

This song book serie became very famous, and most of the songs (if not all) are still sung by Swedish children. I grew up with “Mors Lilla Olle”, so did my parents, and so did my kids. You would probably not find a single one in Sweden today who hasn’t heard of the boy with the bear in the woods (although in the song it was just him and the bear – no bear cubs and no siblings).

Americans – check your family register. You might be descendants of a Swedish celebrity!

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
“Bara jag slapp att så ensam här gå!”

Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad:
“Å, en kamrat, det var bra, se goddag!”

Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: “Se här, smaka på!”
Nalle han slukar mest allt vad där är
“Hör du, jag tror att du tycker om bär!”

Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi!
“Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, bed honom komma igen!”

(Above is the original illustration from 1895, by Elsa Beskow)

 

The moral of the story, as I see it, is that we can never know what makes a big difference. Ericksson never knew, but he became famous for something he did when he was a toddler. Most of us would want to be remembered in another 100 years. Most of us would want to imprint our fingerprints on the world. But we can never know, nor will we ever know, if we succeed. Because sometimes it is the little things, that we don’t even think about, that matter.

One comment

  1. Ååååå, va fint🙂



Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: